Sång i buss på villovägar.

Det brusar lite inuti av saften och värmen är lite överdriven
men jag trivs såhär
jag kan tänka mej att det går att leva i danseuforikänslan även bortom dansgolvet
så som någon sa i radion
och jag tänker att det är just det jag vill

Jag har målat på känn idag

vi lär oss så mycket

och att vakna med blommor under kudden en söndag
lyssna genom alla skivor
med sommarängskänsla i nattlinnet
strunta i hur mycket golvet skulle behöva dammsugas
och istället koka tet extra omsorgsfullt

vet ni
ibland är det inte svårare

jag drömde att dörren till mitt hus på var litet som ett titthål
det ska inte bli så

min dörr ska vara stor nog för alla

ni är välkomna

Pan livet.

”Har ni något med Embassy? TTA då? Men vadå, någon b-sida kan ni ju spela?”

”Du. Jag tänkte bara säga att det bara är en person på dansgolvet. Det är ju ett tecken på något, om vi säger så. Kan ni inte spela något man kan _dansa_ till?”

”Hello. Can you play something with Broder Daniel?”

”Spela Shoreline”

”Halo!”

”Jag har med mig en skiva här. Kan ni spela något från den?”

”Gayfish. Kanske?”

”Säljer ni snacks?”

Ja, det var roligt, det får vi göra om!

Efter nåra dagars vinglade omkring är nu fröken Therese åter uppe och rockar med sin rockring.

Voyage

Nä, jag är inte så pigg på det här längre. Har blivit nerputtad i en hög av piss och skit och lyckas inte uppbringa någon kraft till att resa mig upp, borsta av brallorna och gå vidare. Ligga här och skjuta iväg aggressionspilar istället. Om jag tidigare skrev med utropstecken så använder jag mig numera bara av punkter för att avsluta meningar. Vet inte om jag menar det bokstavligt eller bildligt. Allt jag är säker på är att pinnen i skiljetecknet har lämnats över till en hurtig stafettlöpare. Mitt goda humör har högre makter sprätt iväg mellan tummen och långfingret som om det vore en gammal snorkråka. Inte pmsen då? Gör detsamma, fuckface.
Blodet kokar i ådrorna likväl. Kokar i ådrorna ikväll.

My swag, my life

När jag växte upp fanns det lekparker vart vi än gick.
Bollsista, tre varv runt huset, tv-kull
och somrarna var evighet efter evighet
med smultron på strån, barfota efter regnet
när asfalten fortfarande var varm.
Denna fullkomliga trygghet. detta att inget kunde
rasa samman, falla sönder, läggas ned.
Bara sommaren, grannflickorna och en enda lång lek.

Allt jag kunde önska mig fanns i min slitna jeansficka.

Ändå gick det snett någonstans.

- Jag vill träna på gym. sa matias en dag i skolan.
- Javisst. sa jag. jag följer med.

Nere på gymmet luktade det källardamm och svett.
Maskin efter maskin radade upp sig efter väggarna.
Tajta linnen, röda läppar. överallt fanns speglar som
Visade illa undangömd osäkerhet
och alla dessa svällande muskler. Gnistrande blanka muskler;
Som en ledstjärna i fjärran.

Jag var 17 år. Ännu lyckligt ovetande om vad som skulle komma.

Fredag.

Ett värdigt slut på vadsomhelst stavas spandexlångklänning, mousserande spya och förhoppningarna om nya tider fastspända vid raketer av tungmetal som skjuts i luften och störtar tillbaka mot dem som skickat upp dem som giftiga boomeranger. Knock yourselves out!

Just nu står min läckra tryffel i kylskåpet och väntar på att stelna…bli redo för spritsen..

Lät den där meningen lite snuskigt? Nigella-snuskig? Ursäkta. Helvete. Det var inte meningen. Jag har verkligen finfin tryffel i kylen! Tryffel med ingefärston. Den ska doppas i 71% kakao- mörk choklad. Jag har eget pralinbak idag. Det är inte så erotiskt laddat som jag presenterat det hittills. Det är rent och skärt bak, på en ledig dag. That’s all.

Don´t matter.

Gnägg!

Nu dricker jag Godmorgon-citrusjuicen för att komma ner från min höga häst. Gillar hästarna jag klappade idag. De var små och hade coola frissor, den ena hade fält ut sin snorre och promenerade omkring lite nonchalant, den andra hade kanske storlek 2 i skor och ville gärna bli klappad. Den tredje var blind säkert. Eller döv. Nåt fel var det. Kanske var den i sin tonår.

1901

det är såhär jag skulle vilja komma fram. bli framburen av starka män.

det känns som jag ruttnar innifrån.

m a g i c

mitt liv känns som taget ur ett avsnitt av mia och klara.
har en klump i magen inför diverse människo-möten de närmaste dagarna.
jag ser ut som en tjackpundare femte dygnet utan sömn. annars då?
livet är fint.

ingen poäng.

jag har fått drygt femtio sms från någon totalt psykotisk människa som vill bli min vän. det börjar bli lätt obehagligt; jag fick tre stycken förra helgen men tänkte att om jag inte svarar på dom så kommer det inga fler. det gjorde det inte heller på över en vecka. nu kommer dom dygnet runt, ibland åtta i timmen. den här människan planerar hela sitt framtida liv tillsammans med mig. läääskigt.

forever young.

just nu känns det som att jag skulle kunna göra vad som helst. till och med äta skit. eller i alla fall lukta på det. nej, fy fan vad äcklig jag är.
jag vill bara svulla tills jag deckar men då kommer jag bara börja gråta när jag kollar mig i spegeln. faan.. jag är så screwd